Lärarmötet

Idag gjorde jag och en annan tjej debut som samtalsledare för Lärarmötet, som är Lärarförbundets nya kompetensutveckling för lärare inom förbundet. Lärarmötet är inte en kurs där vi talar om hur det ska vara, utan är ett samtal efter givna ramar kring olika teman. Den här gången handlade om arbetstid och deltagarna fick se fyra olika filmer på temat. Det var så spännande att höra deltagarnas reaktioner och tankar och jag hoppas nu att det här sprider sig ut på arbetsplatserna. Mest givande är filmen där Sally Gordon förklarar arbetstidslagen på ett tydligt sätt och berättar att det där med 35 h/vecka och 10 h/vecka är bara matematiska framräkningar. Vi måste börja prata årsarbetstid!

Det är ett tungrott skepp som ska till att rikta in sig på en ny kurs. Men lite i taget kanske lärarna och skolledarna kan börja arbeta mot en ny syn på arbetstid.

Här kan du höra hur Sally förklarar: http://www.lararkanalen.se/video/7217543/sally-gordon-lrarmtet-tema

Bara vara lärare

Så har jag avsagt mig mitt uppdrag i Regionala utvecklingsrådet för C och U-län. Att inte vara aktiv i en styrelse gör att det är svårt att ha den rätta kollen. Ambitionen att försöka vara påläst och uppdaterad ändå finns, men energin ges till klassen och lärararbetet och sedan blir det inte så mycket kvar.

Det var många år sedan jag "bara var lärare". Valdes in i Tierps avdelningsstyrelse 2003 (tror jag). Blev aktiv som studieorganisatör något år därefter och sedan har det rullat på. Mycket tid och ork har jag givit till Lärarförbundet och väldigt mycket har jag fått tillbaka. I tankar, idéer, provokationer. I vänner och bekanta. Utan engagemanget hade jag inte varit en så bra lärare som jag är. Utan engagemanget hade jag gått miste om möjligheten att påverka och utveckla.

Att jag nu, när jag har närmare jobbet än någonsin och mina barn börjar bli mer självgående (typ), väljer att kliva av kan kanske ses som konstigt. Och det är det möjligen. Men jag är trött ända in i märgen på att försöka hålla ambitionsnivån uppe. Alla de år då jag jobbat deltid med lärarjobbet och deltid med det fackliga, men försökt att prestera som om jag jobbat dubbel heltid tar ut sin rätt. Sedan är det lite annat som också spelar in.

Slutar även med registratorjobbet i Mustangklubben - också det kan ses som vid en konstig tidpunkt när vi har fått till ett bättre medlemsregister med ocr-inbetalningar. Men efter 7 år så känns det inte lika roligt och motiverande längre vilket gör att jag inte heller där kan hålla min ambitionsnivå uppe.

Lärare, arbetsplatsombud, samtalsledare för Lärarmötet, mamma och fästmö. Det kan räcka en bit.

Mot nya utmaningar

Jag har fått nytt jobb. I en ny kommun. Jobb här "hemma" på orten (som jag bor 7 km ifrån). Uppsägningen från Tierps kommun är gjord - drygt 10 år fick de ha mig. På gott och ont.

I och med det nya är det adjö till engagemanget på styrelsenivå i Lärarförbundet. Tydligen är det även där som arbetsgivaren kommer att sakna mig mest - enligt de kommentarer jag fick igår då jag träffade flera rektorer, utvecklingsledaren och produktionschefen. Hedrande, med tanke på hur jag inte har nått mina egna uppsatta mål. Kändes lite som ens egen begravning dock, då man ofta pratar hedrande om personen som dött, men sa man någonsin något när den levde?

Kommer självklart hålla mig engagerad i Lärarförbundet. Vet att det behövs arbetsplatsombud på den nya arbetsplatsen och det är kanske en lagom nivå för mig ett tag. Som jag skrivit tidigare har jag brottats med problemet att vara en bra ordförande och en bra lärare och en tid framöver ska jag nu ägna åt att fokusera på lärarjobbet och det känns bra.

Det känns också bra att få vara mer med familjen. Ha energi kvar till dem. Mina barn kommer att befinna sig i samma byggnad. Slut med lämna/hämta-stressen. Slut med att gå upp 05.10 (en timme på morgonen är en lång timme). Slut med hiskeliga bensinräkningar (har haft 5,5 mil enkel det senaste året).

Pirrigt är det, och ska väl vara. Men först ska jag ha semester - det är jag banne mig värd!

En lite bättre lärare

Lärardagarna är över för den här gången. Som vanligt kommer jag hem fullproppad av nya intryck, tankar, möten och bekantskaper. I år var jag dessutom mer aktiv än jag varit tidigare år. Jag lämnade in en fråga kring semestertjänst för lärare till Open Space (en gruppdiskussionsform) och fick ett otroligt gensvar. Ringen med deltagare som ville vara med och diskutera vidgades och mina farhågor att jag skulle bli utjagad av arga ferietjänst-förespråkare kom på skam. I Open Space finns alltid möjligheten för en som startat ämnet att avsluta eller att lämna gruppen när man känner sig nöjd, men det blev två timmar intensivt samtalsledande. Och jag är fortfarande fullständigt övertygad om att semestertjänst för alla skulle vara utvecklande för skolan och i det kollektiva arbetet.

Föreläsarna var som vanligt av hög klass och de två jag inte såg, ska jag absolut ta och se på via webben. Enligt inläggen på Twitter missade jag tydligen något ;) Sven Eric Liedman har jag skrivit om redan, men det är hans tankar som fortfarande lever kvar hos mig. Det är inte illa med tanke på att han gick ut först i måndags och sedan fylldes det på med annat i en rask takt.

När dagarna var slut så deltog jag i en liten panelreflektion (http://bambuser.com/v/2765937) och lyckades där formulera det jag känner när jag är engagerad i Lärarförbundet och får möjligheten att delta i Lärardagarna, RUT, konferenser och kurser; Jag blir varje gång en lite bättre lärare. Ingen superpedagog som räddar klasser på TV, kanske inte heller bättre i jämförelse med andra kollegor - men bättre att nå mina ambitioner, bättre i mötet med mina elever, bättre att stötta och hjälpa kollegor.

För mig handlar Lärarförbundet om just det. Att det är ett yrkesförbund som tänker på alla aspekter i yrket. Och att vi ska ha högre lön.

Resultat av livet?

Den första dagen av Lärardagarna är till ända. Lite trött efter gårdagens onödiga lusattack-stress, så det blir en tidig kväll.

I år är det många nya ansikten här i Bålsta vilket är jättekul. Jag lär nog få stå över kommande år, för vi är inte så många som har fått komma tillbaka. Och det är helt rätt, fler medlemmar behöver få ta del av den här energin och det utbyte som sker här.

För första gången har jag fått lyssna på Sven Eric Liedman, som är idéhistoriker, och han är kanske inte den mest karismatiska föreläsaren men det är mannen jag vill skicka till våra politiker och skolledare för att få dem att förstå det här med inlärning. Han pratade om  många intressanta aspekter men jag tar speciellt med mig två citat:

Kunskapens vägar är omvägar. Det är på de små, slingrande vägarna som man ser mest. Inte på motorvägen som kanske går snabbast.

Och svaret på rubrikens fråga; Jo, döden.  Vilket man gott och väl kan ta sig en funderare på när vi ska mäta kunskap i prov, tester, tentor, uppsatser etc. Är det inte vägen dit som är viktigast, aka Livet?

Imorgon väntar två föreläsningar och sedan Open Space där jag fått upp en diskussionsfråga kring semestertjänst för alla lärare. Får se hur populär jag kommer att vara efter det ;)

Äntligen är det dags!

Imorgon ses vi närapå 200 lärare i Bålsta för årets Lärardagarna. Känner mig väldigt privilegierad som får vara med tredje året i rad. Årets tema känns extra angeläget: Lust och leda. Ser fram emot spännande föreläsare, diskussioner och interaktioner med andra lärare och speciellt med några av mina ordförandekollegor som jag skrattade gott med i höstas under vår utbildning.

Uppladdningen kunde dock varit lite smidigare. Freakade över ett eventuellt huvudlössangrepp på minstingen vilket gjorde att hela familjen nu är inkladdade i AntiLice och sängkläder är bytta. Lägg till berget med tvätt och påsar med gosdjur. Fast å andra sidan, inte så dumt att då åka iväg och på bo fint hotell medan sambon får röja upp ;)

Just det, kanske ska tillägga att jag borde läst på lite innan om huvudlöss. De är inte svarta prickar - så antagligen är allt gjort i onödan.

Internationalisering

Igår debuterade jag som gästföreläsare, inbjuden av Fortbildningsavdelningen vid Uppsala universitet att prata om internationalisering i engelskaundervisningen (eftersom jag och Leslie träffades via ePals + att jag har haft projekt med andra lärare genom ePals) för lärare som går en kurs . Lärarna är mina underbara lärare från Engelska för yngre åldrar-lärarlyften som jag gick för ett år sedan, så det var ett kärt återseende. Dock for blodtrycket upp ordentligt när jag upptäckte att usb-minnet med Power Point-presentationen inte var med! Fick fundera ut en plan B på stört och hade som tur var bloggen att använda mig av för bildvisning. Men det kändes ju väldigt trist att inte få göra föreläsningen som jag hade planerat.

Stannade sedan kvar för att lyssna på en amerikansk gästforskare som har bott i Japan i 20 år, som berättade om skolsystemet och samhället där. Med var också hennes 22-åriga dotter som kom direkt från Chicago. Det var förstås jättespännande att lyssna på dem och att sedan få prata mer med dem över lunch.

Sedan var det till att sadla om från föreläsning och konversation på engelska till svenskt samverkansmöte i rektorsområdet och påföljande styrelsekonferens. När jag kom hem klockan tio hittade jag usb-minnet....under botten på väskan. Surt!