Snörvel

Galet vad sjuka vi ska behöva vara det här kvartalet. S och Svante har varit hemma hela veckan medan jag och Loke har stretat på med ont i halsen och hosta. Nu är det helg och sedan bara fyra dagars arbete tills det blir lov. Det kommer verkligen som en räddning känner jag.

Och så det här vädret på det. Jag blir så less!

Den sjunde och den första.

Igår avslutade jag en period i mitt liv. Eller tog en paus. Mustangklubbens medlemsregister sköts nu utav Palle.

Jag gick med klubben hösten 2005 när jag köpt min Mustang. I det första numret jag fick av tidningen efterlystes det en registrator och jag tänkte att det var en bra väg in i klubben. Och det var det. Sju år senare, många medlemmar medlemmar senare, många, många, många timmars ideellt arbete senare, har jag tackat för mig. Jag bestämde mig tidigt i höstas, trots att medlemsregistret är lättare än någonsin att hantera, att ett tryckeri gör utskicken, att betalningar går via ocr-nummer och att medlemmar själva kan göra ändringarna - det var dags att avsluta.

Så i helgen var jag på mitt sista planeringsmöte/årsmöte med det sköna gänget som ses en gång per år. När årsmötet var klart blev det avtackning av ordförande Pontus som nu också tar en paus. Han blev hedersmedlem som tack för sitt arbete - något endast fem personer tidigare har blivit. Sedan ropades jag upp och jag kände att här kan det bristas ut i gråt när jag såg grundaren Tord som stod där med en plakett. För jag är nu Classic Mustang Club Swedens sjunde hedersmedlem, men först och främst den första kvinnliga. Jag är otroligt stolt och konstaterar att jag aldrig kommer att få betala någon medlemsavgift mer än den jag gjorde vid anmälningen, eftersom vi som jobbar aktivt är betalningsfria som tack.

Jag ser i den här plaketten alla år med att skriva in nya medlemmar manuellt, all packning av kuvert, all avprickning vid årsskiftena, alla telefonsamtal på konstiga tider, alla mejl - glada, undrande och arga. Jag ser i plaketten klubbens tacksamhet för all fritid jag lade ner och den sitter nu i hallen så att alla kan se den när de kommer hem till mig.

HEDERSMEDLEM

Alexandra Gustafsson

CMC1565 

För hängivet arbete som registrator

2005-2012

Lite nytt i hemmet!

Det är alltid kul att få fräscha upp lite hemma (Ja, jag vet att jag skrev att det här inte är en inredningsblogg).Sedan vi bestämt att barnen är tillräckligt stora för att ha lego på rummet, har operation Reclaim the living room inletts. Kvar att handla är en ny soffa, men Mustangen måste säljas först.

Tv'n köptes begagnad av syrran, bänken är S gamla som vi hittade i källaren. Bord och matta är från IKEA. Vedstaplaren från K-rauta. Saccosäcken från Jysk. Och de fina ljuslyktorna hittades i Reformas webbutik.

Snart är killarnas rum också klart så att allt lego kommer upp. Tjohoo!

Block 1 - Aspirantprogrammet

Då var de första två dagarna av aspirantprogrammet avklarade - mitt i sjukstugan här hemma. Var kanske inte alltid helt fokuserad p g a sömnbristen, men blev trots allt inspirerad.

Programmet bjöd på mycket lyssnande. Några kommunchefer berättade om sitt uppdrag och synen på ledarskap, ett kommunalråd från Enköping (fantastiska Anna!) om sitt uppdrag som förtroendevald, en kommunjurist berättade lite om kommunens uppdrag, en ekonomichef om kommunal ekonomi, en utvecklingsledare, en produktionschef och så en rektor och förvaltningschef. Ni förstår att det var ett späckat program!

Vi är 30 utvalda från Heby, Håbo, Enköping, Knivsta, Älvkarleby och Tierp. Yrkesgrupperna är väldigt olika, inte alls så många lärare som jag trodde, och övervägande kvinnor (vilket inte är särskilt konstigt i kommuner).

Dagarna gav mig skiftande tankar. Å ena sidan, Vill jag verkligen bli chef? Klarar jag av att bli chef? Å andra sidan, Jag kanske verkligen kan ta steget! Det är det här jag vill göra!

Men det jag har insett är att för oss lärare, som vill ha något slags ledarskap inom skolområdet, finns i princip bara rektor. Inget där emellan. Inget lite vid sidan av. Rektor eller med tur (det finns inte så många tjänster) och kunskap utvecklingsledare. Det känns lite tråkigt att karriärvägen är utan avfarter. Bli rektor (och därmed ta ett extremt stort ansvar för personal, elever, ekonomi, arbetsmiljö och ett gäng föräldrar) eller bli inte rektor.

Det ser säkert olika ut i olika kommuner, där det ibland finns biträdande rektorer eller någon slags arbetslagsledare som verkligen får betalt för att ta mer ansvar. Utvecklingsledare, på en lägre nivå än övergripande skola, med delegerat uppdrag kring t ex IT.

Några i gruppen har redan fått erbjudande om chefsjobb eller har blivit tillsatta som chef. Även om det inte är givet att bara man har gått programmet så erbjuds du chefsjobb. Jag måste ändå få hoppas att någon med inflytande ser min potential och skräddarsyr mig en tjänst. Får jag bara göra lite trial and error så växer jag med uppgiften. För gärna ordet vidare....

En ny bebis

Kan inte låta bli, trots att jag egentligen inte vill ha honkatter igen. Greta flyttar in om två veckor.

Och mer vattkoppor på det

Vilken vecka! Svante fortsatte med hög feber och mer koppor. Felicia blev gipsad, fick feber och så kom vattkopporna dagen efter. Ingen av dem har sovit om nätterna och alltså inte vi vuxna heller. Jag var något rödögd på aspirantutbildningens dagar (reflektion kommer).

Imorse tassade Loke ner 8.30, jag slumrade till kl.10, Svante väckte jag kl.12 och sedan kom även S och Felicia ner. Sömnkontot är lite bättre balanserat men sportlovet kommer verkligen i rätt tid.

Signes sista dag

Svante är minst lika prickig som Loke, men lika pigg som vanligt. Alltså inte direkt mys i soffan-läge på den ungen, utan mer fastklistrad vid datorn spelandes spel.

Felicia, som ramlade på isen förra veckan kan ev ha en spricka i båtbenet och behöver in och röntgas. Men på Ackis vill de förstås inte ha några vattkoppsungar - men det löste sig till slut det med, trots att hennes båda föräldrar har fullt upp med annat.

Och mitt i allt det här har jag fått tid för Signes avlivning i eftermiddag. Signe har hängt med mig i många år, 13 närmare bestämt. Hon var kattungen som blev över i en kull och som jag förbarmade mig över. Hon har alltid varit lite av en problem-katt. Först hennes mage som krånglade och hon bajsade löst överallt. Sedan blev hon gravid innan hon ens var ett år. Alltid väldigt spattig och lättskrämd, men en sjuhelsikes jägare. Det blev en kull till när vi kom till Lövstabruk, sedan knipsades hon. I Knutby trivdes hon ganska bra, speciellt när de andra katterna tyvärr blev sjuka och somnade in och hon blev ensam kvar. Men hon har alltid varit lite oberäknelig och på senare tid mer och mer sur på Champis och Svinto, och barnen säger vi till att hålla sig borta från henne. Samtidigt har hon blivit extremt mycket keligare (eller påfrestande "på") mig och S, men hon mår inte bra. Det visar hon på flera olika sätt.

Det är förstås inget lätt beslut att ta. Någon kanske tycker att det är egoistiskt, att hon kanske blir bättre med någon behandling. Vi har haft fina, jobbiga och krävande år men, jag tror i mitt hjärta att Signe mår bäst av att få somna in i min famn.